Jaha ja, jag kanske ska ta å göra ett litet blogginlägg om det som ju egentligen var anledningen till att jag överhuvud taget
startade den här bloggen men som jag sen inte skrivit nånting om haha, nämligen hur det är att vara ägare (eller som i mitt fall ägare/fodervärd) till en sk kamphund och de fördomar som finns.
TV4 har tydligen uppmärksammat kamphundar i nån nyhetsserie (om jag har förstått saken rätt) som jag missat, men jag tittar just nu på
TV4Play på Kvällsöppet med Ekdal där problemen med kamphundar tas upp. Jag har bara sett tio minuter in på programmet ännu men kände att nu ska jag ta och göra ett litet inlägg om detta.
När jag startade bloggen var jag som sagt ganska frustrerad då jag kände att det
alltid var jag och Tindra som fick gå undan när vi var ute i mitt bostadsområde. Ett exempel var att folk som känt Tindra sen hon var liten valp visste att hon är superdupersnäll, MEN dom visste oxå att hon
är intensiv och nu dessutom började bli större och att deras hundar nu bara tyckte att hon var to much och ett pain in the ass (som ju är vanligt att vuxna hundar tycker om jobbiga valpar/unghundar), ÄNDÅ så var dom tvungna att släppa fram sina hundar för att sen ojja sig om att "ojoj, nu tror jag nog det blev för mkt för honom/henne" och så var det liksom jag och Tindra som skulle behöva be om ursäkt för vår existens på nåt sätt, och att det ALLTID var vi som var tvugna att gå undan trots att det inte var jag som släppt fram MIN hund till DERAS hund.
Hur läget var just då går inte riktigt att beskriva om man inte själv varit med om det, men känslan var OERHÖRT frustrerande. Men till skillnad mot förr då jag hanterade sånt här genom att bygga upp ilska och irritation så vill jag inte att ANDRAS sätt att uppföra sig skall fördärva MITT mående, därför så tar jag numera två steg tillbaka och reflekterar över sakernas ordning; VARFÖR är det som det är? Hur UPPLEVER jag det, och vad kan JAG göra för att undvika att hamna i dom här situationerna och vilket förhållningssätt skall jag inta för att det skall bli bra för mig och min hund?
Först kom jag fram till att det nog på sätt och vis var lika jobbigt för dom andra hundägarna, för jag tror att dom släppte fram sina hundar för att
dom var oroliga att jag annars skulle uppfatta det som om dom inte släppte fram sina hundar av rädsla för Tindra pga att hon är den ras hon är, samtidigt som ju inte Tindra och deras hundar
var kompatibla just då bl.a pga storlek och ålder. Jag insåg att dom säkert hade en rädsla för att framstå som fördomsfulla om dom inte lät sina hundar gå fram längre (för när Tindra var mindre så var det ju inga problem).
Bara att komma fram till detta gjorde att mkt av min irritation släppte, nästa steg var att fundera över hur jag själv skulle agera framledes.
Vad jag gjorde var väl en kombination av att försöka undvika att gå ut då de flesta andra var ute och att ganska "demonstrativt" hålla mig på min kant alternerat med att hälsa och vara trevlig som vanligt men göra mötena korta. Under en övergångsperiod var det kanske lite halvskum stämning eller vad jag ska säga, men efter ett tag så löste det sig av sig självt på nåt sätt och nu är det som "vanligt" eller hur jag nu skall uttrycka det, dvs precis som det är när man har en hund av vilken ras som helst.
Just när jag startade bloggen så hade en incident inträffat som gjorde mig FULLKOMLIGT GALEN av ilska, SÅ arg som jag var då var det åratal sen jag var sist!! Den storyn orkar jag inte dra nu och för den delen så löste ju sig det hela av att den hundägaren inte verkar ha hund längre, eller om hon flyttat eller om hon går nån annanstans numer.
Men en annan händelse var ta mej fan det mest otroliga jag varit med om under alla mina år med hund, och då har jag ändå hört MKT idioti ska ni veta!!
Tindra var 6 månader gammal och vi möter en hundägare som Tindra träffat ett antal gånger förut. Hon har en hane som är nån terrierblandning, hon tyckte vi kunde släppa hundarna så dom fick leka och sagt å gjort, hundarna leker å står i samtidigt som jag ser att hon står och liksom stirrar på dom på nåt konstig sätt, och helt plötsligt säger hon:
-
Har du gått i skola med henne?
-(???) öhhh, nej......jag skulle ha gått en valpkurs med henne i våras men jag hade inte råd, men vi ska gå en kurs till hösten.
-
Ja, det måste du nog göra för jag ser att hon är ute efter hans strupe nu....
EXCUSE ME????!!! Jag trodde ta mej fan att jag hörde fel :O
Nåväl, jag ska inte dra resten av diskussionen men möjligtvis insåg denna ägare senare sin fadäs för nu är hon nästan "hysterisk" på att Tindra och hennes hund ska leka för "jag vet ju att dom gillar varann och leker så bra ihop"
*SUCK* ..........kan bara säga att det finns hundar som Tindra leker betydligt bättre med än hennes jycke som bara är intresserad av att dominansjucka min hund, men
whatever säger jag bara!
Förutom detta så måste jag faktiskt ändå säga att jag möter förvånansvärt
få fördomar eller negativa attityder, och detta gäller både Tindra och då jag var dagmatte åt en
amstaff/pitbullmix.
Det ÄR ett problem med hundar som allvarligt skadar - ja ibland t.o.m dödar - andra hundar, andra djur och människor, låt oss vara ärliga ang det!!
Jag anser oxå att det
är ett problem om man äger en ras som tillhör den skarpare sorten men man inte vill inse vad man har i kopplet och vilken potential som trots allt finns i dessa hundar
om något skulle hända! Alla
hundar kan hamna i olika incidenter oavsett ras, men att inte vilja "veta av" sin hundras bakgrund är att göra både sig själv, hunden och rasen en björntjänst. Jag anser att som ägare av en kraftfull ras som
kan ställa till stor skada om det vill sig illa skall veta hur man ska agera ifall olyckan skulle vara framme!! Tyvärr så finns det en del ägare av renrasiga hundar som en gång i tiden har använts till kamp som stoppar huvudet i sanden ang sin ras historia och bakgrund, sen när deras hund kanske hamnar i slagsmål så är dom helt oförberedda och vet inte hur dom skall agera, och DET är oansvarigt anser jag!
Det om detta ang renrasiga sk kamphundar. Att jag skriver "sk" är för att det är oerhört svårt att säga vad som ÄR en kamphund egentligen. En del menar att det är en hund som används till kamp oavsett ras, och det är ju naturligtvis sant. För mig är en kamphund en hund som en gång i tiden avlats fram med en
lust för att slåss med andra hundar eller djur, dvs att man har avlat på en specifik egenskap vars användningssyfte var att få fram en hund som vill slåss. Men även med den definitionen så blir det svårt att säga vad som är en kamphund då vissa raser avlats fram för att både användas till hundslagsmål (eller kamp med andra djur som tex tjurar), vakt, jakt
och att vara snälla familjehundar och människovänliga, det finns således inga vattentäta skott på vilka raser som är en kamphund! Så för mig är en "kamphund" såväl
Staffordshire Bullterrier,
Akita Inu,
Fransk Bulldog,
Mastiffer,
American Pitbull Terrier som många MÅNGA fler raser. Bara tanken på att förbjuda "kamphundar" är skrattretande för då kan vi förbjuda HUNDAR punkt slut;
alla hundar är rovdjur och har vargen som urmoder!!
Den andra - och den VIKTIGASTE! - sidan av myntet är att de hundar som ger sig på andra hundar och/eller människor och som figurerar i media är så gott som ALDRIG renrasiga hundar utan blandningar av en uppsjö av raser, och det här faktumet är viktigt (då bortser jag från alla dom gånger rubriken skriker ut KAMPHUND när det i själva verket rört sig om renrasiga hundar av annan ras än kamphundsras, tex
Schäfer,
Rottweiler och
Collie som faktiskt har förekommit då man granskat artikeln/ärendet närmare
[sic!])!!
Varför är detta så viktigt?
Dom raser som en gång föddes upp primärt för att användas i tex hundkamp avlades
inte på
aggressivitet som många felaktigt tror, en hund med hög kamplust (eller eg. en hög lust att slåss) slåss inte nödvändigtvis för att den är arg utan för att den
tycker om att slåss. Det är oxå här som den välvilligt "missriktade" kamphundsägaren gör fel genom att förneka sin hundras historia. För även om den lusten i stort sett är bortavlad på tex dagens staffar så FINNS den kvar nånstans där långt bak och den lusten
kan titta fram även hos dagens staffar, och det SKALL vi inte förneka för då gör vi oss alla som sagt en björntjänst. Det här är inget som är unikt för kamphundar,
alla hundraser har från början avlats fram för ett specifikt syfte och längst därinne så finns de rasspecifika egenskaperna kvar även om de kan ha avlats bort medvetet för att man inte längre använder rasen till det den ursprungligen var ämnad för; och ytterst sätt så är ju faktiskt
alla våra hundar vargar (dvs rovdjur som KAN bli farliga)!
Har vi då en hundras med denna lust till att slåss i botten och sedan blandar den med en ras som tex
Rottweiler som bl.a är stark avlad för
vakt - vilket är en egenskap som till stor del bygger på aggressivitet till skillnad ifrån kamplusten - så får vi en hund som har lätt till både kamp och aggressivitet, och det är det
första steget till att problem kan uppstå.
Jag vill här göra ett litet klargörande för att inte bli missförstådd. Vaktegenskapen hos hunden - tillsammans med jaktlusten - är ju en av de egenskaper som troligtvis gjorde att människor från första början hade hundar, så det är alltså inget
negativt med den aggressivitet som är kopplad till vaktegenskaperna! Det är när när människor avlar på en rad skarpa raser med olika rasspecifika egenskaper som
tillsammans inte blandar sig så bra som problem uppstår.
Problemet med denna
blandrasavel är inte ETT utan flera. Dels att folk parar olika raser utan att veta
vad det är dom avlar på, det behöver alltså inte alls vara "dåliga" människor men dom vet inte vad sysslar med. Sen kommer lika okunniga köpare och köper dessa stora och skarpa hundar, och dom behöver inte heller vara "dåliga" människor, men dom vet/inser inte vad det är dom köpt! Det är EN del av problematiken, den andra delen är dom som sitter och blandrasavlar och vet PRECIS vad dom gör i den bemärkelsen att det är deras mål och syfte att avla fram stora, tuffa och aggressiva hundar! Dessa hundar köps ju sedan oxå ofta av ett visst klientel vars mål är att uppmuntra och förstärka de rasegenskaper som finns hos dessa hundar, något som är mkt lätt om man tex har en kombination av
Pitbullterrier,
Amerikansk Staffordshire Terrier,
Rottweiler,
Dogo Argentino och/eller
Rhodesian Ridgeback (som är några av de raser som oftast förekommer i dessa olika blandraskorsningar).
Jag vågar nog påstå att det
inte är så
lätt att få en renrasig kamphund att bli aggressiv vare sig mot människor eller mot andra hundar! När det gäller människor så är det inte lätt pga att dom är avlade för att ha stor vänlighet gentemot människor, dessutom är dom inte avlade på några direkta vaktegenskaper.
Staffordshire Bullterrier, som jag själv har, tillsammans med
Bullterrier är nog de kamphundsraserna där vakten är mest bortavlad. Jag vet mer än en som haft inbrott med en eller flera staffar hemma! Gentemot andra hundar så tycker man ju att det borde vara lätt att få dom aggressiva med tanke på deras ursprungliga uppgift att slåss, men faktum är att jag tror inte det är det,
om man nu inte tillhör det klientel som vill ha sin hund till att slåss med.
För att klargöra vad jag menar; om ens kamphund är en familjehund som behandlas väl, motioneras och aktiveras och fostras med en fast men kärleksfull hand så börjar den inte helt plötsligt ge sig på andra hundar (visserligen kan det förekomma könsbunden aggressivitet som tex hanhundsilska bland hanar, men detta gäller ju
alla raser!), tvärtom så undviker oftast en renrasig kamphund konflikter just pga att dom
inte är aggressivt lagda (i kombination med att kamplusten inom dagens avel medvetet har dämpats), dom går faktiskt hellre undan!
För att få en renrasig kamphund att ge sig på andra hundar så krävs det nog att man medvetet (och helst från ung ålder) har
hetsat och uppmuntrat hunden till att kampa med allt möjligt, och att hetsa sin hund till detta sker oftast genom mer eller mindre agressiv behandling av ägaren/föraren. Detta är hundar som blir aggressiva pga att dom är osäkra/rädda. Osäkra och rädda har dom blivit pga hur dom har behandlats, och rädda hundar blir ofta aggressiva (
kom ihåg: hos dagens
renrasiga kamphundar har
dåtidens kamplust medvetet avlats bort!).
Detta är hundar som far mkt illa och inte mår bra ska ni veta!!!
Dock vill jag slänga in en brasklapp; den här lusten och glädjen för att slåss
kan dyka upp hos våra hundar av dessa raser då dom leker med varandra, och det ska man vara medveten om och vara vaksam på! Jag brukar jämföra det med hur barn är, ni vet dom leker och helt plötsligt blir det tyst; då vet man att det är "fara å färde" och att dom har kommit på nåt djävulskap.
Liknande kan det vara när kamphundar leker ihop, det är som om den ena helt plötsligt säger till den andra: "DU, jag vet, ska vi slåss?", "Jaaaa, DET gör vi, tjoho!!".......dvs i leken väcks lusten att slåss
utan att det är pga agressivitet. Men det underbara med dom här raserna är att lika fort som dom går från 0 till 100 så går dom från 100 till 0, till skillnad från tex de flesta brukshundsraser som har svårt att varva ner och avreagera! När hundarna börjar bli lite
för intensiva i sin lek så bör man alltså gå in och bryta av, det räcker med att hojta på dom så är dom nere på noll igen och att slagsmål verkligen uppstår är ändå ovanligt, och
när det uppstår så är det pga av förarnas ouppmärksamhet.
Men jag vill bestämt hävda att kamphundar inte slåss oftare än andra raser, kanske snarare tvärtom faktiskt i.o.m att de flesta kamphundsägare trots allt ÄR medvetna om vad dom har i kopplet!
Sen är det nog så att precis som med barn så kan det finnas individer som var för sig inte är benägna att slåss men som tillsammans lätt börjar slåss. När jag jobbade på dagis tex så var det två killar som var som ler å långhalm, MEN det var
alltid ett sjujäkla liv när det bara var dom två tillsammans och dom hamna jämt i slagsmål trots att dom var bästa vänner, så var det på dagiset och så var det på fritiden. Dom två tillsammans triggade helt enkelt igång varandra, och precis så kan det vara mellan två hundindivider oxå; dom gillar varandra och gillar att leka ihop MEN dom triggar oxå varandra till att börja slåss.
Så vad har vi nu lärt oss?
* Det är svårt att definiera vad som egentligen är en kamphund
* En hund av kamphundstyp
är en kraftfull hund med stor potential att ställa till stor skada, så det krävs att den som äger en sådan hund vet vad man har i kopplet och kan fostra hunden ordentligt och kan hantera hunden på rätt sätt
om den skulle hamna i en incident, MEN detta gäller
alla raser som har skärpa och styrka
* Lusten att slåss som vissa raser en gång i tiden avlades för är
inte kopplat till aggressivitet
* Kamphundar slåss inte oftare än andra raser, tvärtom så slåss dom kanske mer sällan eftersom ägarna av dessa raser är mer uppmärksamma på sina hundars signaler än vad ägare av andra raser är
Till sist så ska vi avliva myten om dom låsta käkarna!
NEJ, det finns inga hundar som har käkar som låser sig, punkt slut! Däremot så har olika raser olika typer av bett, olika kraftiga bett och biter även på olika sätt beroende på vilken uppgift dom har avlats för.
Vallhundar tex är mer benägna att smånafsa (och är den grupp av hundar som jag upplever oftast nafsar efter människor, nästefter ouppfostrade småhundar) eftersom det är så dom gör när dom skall valla in kreatur, dom nafsar djuren i hasorna.
Terriers däremot (som ju är den rasgrupp som många sk kamphundar tillhör) är avlade för att jaga,
hålla fast och skaka ihjäl sitt bytesdjur. Alla terrierraser har därför en stor benägenhet till att inte vilja släppa taget, även den minsta lilla
Yorkshireterrier, men självklart; ju större hund dessdå större och kraftigare käkar och därmed självklart större kraft och styrka!
En staff
kan således -
om den skulle vilja - kunna ta ett stort tag (dvs bett) i exempelvis en annan hund, bita hårt och hålla fast samtidigt som den "sliter"/skakar med huvudet sidleds och därmed kunna orsaka stor skada på den som den biter. Detta är faktum, och det är ett faktum man som ägare av dessa raser ska veta!!
Det som är viktigt anser jag är att man skall ha i ryggmärgen hur man ska agera om ens hund skulle hamna i detta läget för att ha möjligheten att se till att minimera skadorna så långt det är möjligt, det är det yttersta ansvaret man har som ägare av alla kraftfulla raser, ja att ha hund överhuvud taget egentligen (alla hundar skakar för övrigt ihjäl sitt byte - om dom nu skulle fånga ett byte vill säga, annars kan man bara studera hur ens hund behandlar leksakerna när dom leker - så detta gäller inte bara terriers)!!
I ett sånt här läge så är det oerhört svårt att få hunden att släppa sitt grepp, men det beror inte på att käkarna skulle låsa sig utan på att dessa hundar har en sån enorm styrka i sina käkar, och det ska ni veta att detta gäller även små terrierraser! Det finns olika tekniker för att få hunden att släppa taget men det är inget jag ska gå in på just nu.
Likaså skall man se till att hunden inte har möjlighet att "slita" i sitt byte, och för att minimera skadorna så är det faktiskt viktigare att se till att hunden inte kan röra huvudet än att få den att släppa taget!
Nåväl, nu hamnar ju ändå de flesta av oss aldrig i det läget för HÖR OCH HÄPNA; det
är inte så att vissa raser direkt hugger och biter sig fast och vägrar släppa taget när den tex ska säga åt en annan hund att lägga av!! Precis som vilka andra raser som helst så säger en "kamphund" till en annan hund på samma sätt som alla hundar gör, dvs att den kan göra ett "utfall" om den fått nog av en annan hunds ohyfs; dom morrar/skäller och nafsar till (det är ju oftast i luften). Dom flyger alltså
inte på den andra hunden som en galen
Cujo, HUGGER och biter sig fast!!
Personligen så upplever jag egentligen inte att det är några problem ifrån omgivningen att ha en hund av kamphundstyp, men självklart så stöter jag på människor som har en viss rädsla och reservation gentemot dessa raser. Som ägare av en sk kamphund så är det viktigt hur man bemöter sin omgivning tycker jag, och att man respekterar och även har
förståelse för att människor kan hysa obehag i närheten av ens hund! Min erfarenhet är att samtal och dialog brukar få människor att slappna av, ja kanske rent av våga klappa min lilla best ;D
Att bemöta människors skepsism och rädsla med tex irritation och ilska är helt förkastligt och gynnar ingen!! Jag har personligen aldrig fått några negativa kommentarer vare sig med Tindra eller med min ovan nämnda daghund. Dom gånger jag fått negativa kommentarer så är det för att jag har HUND, punkt. Det är folk som inte gillar hundar
oavsett ras. Däremot har jag mött undvikande eller lite skeptiska människor eller vad jag ska säga, men de är ofta ändå kontaktsökande och närmar sig en kanske med en viss "negativ" inställning, men min erfarenhet är att om man är trevlig och ger sig tid så brukar dom mjukna upp. Kanske blir man inte helt överens, men båda skiljs förhoppningsvis åt med lite bättre förståelse för varandras ståndpunkt.
Och jo, jag
har mött människor som tittat på mig med skräck i blicken när jag kommit med hunden......dock inte med vare sig Tindra eller min daghund, utan med en schäfer som jag passade förr förra vintern. Förutom hundrädda människor - för dem råkar man ju som hundägare oundvikligen på - så är det faktiskt enda gången jag upplevt att folk reagerar negativt på vad jag har i kopplet.......eller det var inte riktigt sant, för visst hände det när jag hade min daghund att folk med andra hundar tittade på mig med viss oro i blicken, och jag kunde riktigt se tankebubblan ovanför deras hôvven: "KLARAR hon av att
hålla den där hunden???!!!!"........jag är bara 157 cm över havet och en del tycktes vara så oroliga för mitt och min daghunds förehavande att dom glömde bort att hålla reda på sina egna jyckar, som 9 ggr av 10 gjorde utfall mot min daghund (troligtvis för att de kände av sin förares rädsla/osäkerhet).....och VAD gjorde hon då, undrar ni förstås?!
Jo, vad
varje sann kamphund med självrespekt skulle göra, hon vände bort huvudet från den gafflande hunden och markerade därmed: Jag ser dig inte, alltså
finns du inte!!
Så, kanske vill jag avsluta detta låååånga inlägg med nån slags sensmoral till alla er hundägare därute med rädsla för kamphundar; om
ni ser till att hålla reda på
era hundar så skall ni se att
kamphundsägarna helt säkert håller reda på
sina hundar och inga tråkigheter kommer heller att inträffa!
Allra sist vill jag säga att det SKÄR i hjärtat på mig varje gång jag läser om hundar som blivit illa skadade eller dödade av andra hundar, MEN det
är inte seriösa ägare till renrasiga hundar som är problemet! Jag hoppas och önskar att polisen utnyttjar de lagar som redan idag finns mer och på
rätt sätt, dvs tar hundarna ifrån de personer som överhuvud taget inte ska ha hund! Tyvärr verkar inte polisen kunna sköta sitt uppdrag speciellt bra då dom tar hundar som bara reagerat helt normalt i en onormal situation och vars ägare
tar ansvar och
är seriösa, medans de som dom verkligen skulle lägga sitt krut på får fortsätta att terrorisera sin omgivning med aggressiva hundar; DET
är ett problem och därom kan vi nog alla vara överens!!
